|
Vinnarkänsla strupen, vatten som är så gott, vatten, tar upp jakten med alla andra som är på väg in. Jag pressar mig till max för att kunna springa in i mål, blir omsprungen av flera stycken men jag kan inte ge upp här på upploppet, lite stolthet känner man när man kommit så långt. Äntligen, pinnen ner i enheten, någon rycker kartan ur handen på mig och säger åt mig att fortsätta framåt, känner mig avtrubbad, matt och helt slutkörd. - Pappa, har det gått bra - Nää. Det är bara att inse att det inte blev någon seger idag heller, precis som alla andra gånger. Jag släpar mig fram till ryggan, vattenflaskan når mina läppar och jag känner hur gott och läskande det är, underbart. - Du får gå och duscha själv för jag har redan gjort det. - Jaha. - Jag vann min klass idag pappa, jättelätt bana - Vad roligt - Vann du också - Tror inte det, fick du något pris? - Ja, en pokal. Tar mina grejor och går iväg mot duscharna, förbi resultat planket, mitt namn har inte kommit upp än, orkar inte kolla vad dom andra har för tider, får gå tillbaka efter duschen. Efter allt slit i skogen visar det sig att det bara är kallvatten man kan tvätta av sig i, om jag haft en tidig starttid så hade jag också kunna njuta av varmvattnet, men som vanligt så ska jag vara drabbad av all otur som finns. Känner mig som en istapp när jag försöker skölja av mig tvålresterna, ingen långdusch idag i alla fall. Klär på mig och häller upp en varm kopp kaffe som jag avnjuter tillsammans med mina ostmackor, travar sen upp mot planket. Jaha, segraren hade sprungit på 46 minuter och mitt namn står där sist med texten felstämplad, inte möjligt, det måste vara fel. Inte kan väl jag ha stämplat fel, försöker memorera banan, alla kontroller, nej det är omöjligt. - Där är gubben som inte ville hjälpa oss. Jag vänder mig om och ser två grabbar i träningsoveraller stå och peka på mig. En känsla av panik väller fram, jag börjar flacka med blicken och tycker att alla stirrar på mig, ta mig härifrån, jag finns inte, varför? - Det är han. Nu kommer ångesten och jag måste tvinga mina fötter att röra på sig, går iväg med tunga steg mot den lilla skara av lagkamrater som ännu är kvar. Stod dom och pekade ut mig, det kan väl inte ha varit några problem, dom hittade tydligen tillbaka, inte kan dom skylla på mig. Det är dags att åka hem och läka såren efter dagens strapatser, analysera vad som gått fel och varför, men jag tror att vissa kontroller satt lite fel i alla fall, undrar om det är fel på min pinne eller om det var någon enhet som hade lagt av. Nästa helg är det tävling igen och då ska jag visa vem som kan. Jag tror jag ska springa i mina nya tights då.
Av Tommy Strand
|
|