Vinnarkänsla
En snabb koll på klockan, undrar om jag hinner till start, måste öka tempot, kanske, nej jag är tvungen att springa för att hinna. Att det alltid ska vara så långt till start.
- Lycka till, vi träffas vid mål.
- Detsamma.
Jag plockar åt mig definitionerna, undrar vad det där tecknet betyder. Nästa station och jag plockar åt mig en karta. Nu är det dags, ett par snabba handrörelser och kartan ligger hopvikt i min högra hand och kompassen i den andra.
Nu kliver jag över sista repet på väg mot startpunkten, pulsen stiger okontrollerat och jag känner hur osäkerheten kryper fram och naggar självförtroendet, måste stanna upp och kolla riktningen, jag roterar runt kompassen och viker av mot öster, pulsen är fortfarande hög och jag känner pärlorna pressas fram i pannan, där är punkten, känslan av att ha passerat startpunkten och att vara på väg mot första kontrollen är underbar, nästan som att vara kär fast ändå inte, kanske mer som ….
- Kan farbror tala om vart vi är?
Framför mig står två grabbar och ser ut som frågetecken.
- Har inte tid.
Ska jag som har segervittring ta mig tid att hjälpa ungar att hitta i skogen, då kommer jag att få hålla på hela dagen, har dom inga träningar där dom får lära sig karta och kompass, nej jag måste koncentrera mig på min egen bana.
Första kontrollen ligger nedanför en brant och jag kastar mig ner med pinnen, det blinkar och ger ifrån sig ett pip och jag fortsätter mot tvåan, kort sträcka och den ska ligga i en sänka, nu har jag hållit ett högt tempo och bör snart vara framme, inga problem att hitta den heller.

Var i helvete är jag nu? Jag känner mig frustrerad, har irrat runt på hygget utan att hitta 12: e kontrollen, koncentration, säkra tecken, nej jag är helt vilsen, kom från det hållet över höjden och har passerat älgtornet och, jag borde vara här precis vid kontrollen men har någon flyttat den eller, nej jag är inte på fel hygge, helt bombsäker på att jag är rätt. Ljudet av torra kvistar som bryts får mig att hoppa till, ett rådjur framför mig, lika vettskrämd som mig och den vänder om lika fort som den kom.
Jag irrar tillbaka mot älgtornet och tar ny riktning, kanske jag var lite fel i alla fall, kommer ut på ett annat hygge och där vid en stor sten ser jag folk trängas och jag förstår att jag är rätt. Utan att kolla trycker jag ner pinnen, hör signalen lyfter och ger mig av mot nästa, 20 minuter för att hitta 12:ans kontroll, det är inte sant men jag har bara varit ute i 58 minuter så jag tror inte jag har tappat så mycket.

Vad gör jag på den här blötmyren, ser likadant ut åt alla håll men enligt kompassen så ska jag mot norr, jag kliver på i mitt raska tempo, kommer upp på en höjd och nu känner jag mig osäker igen, ska det vara så här, kanske det är fel på kompassen, vänder om och ut på myren igen, viker av lite mer åt öster, når en ny höjd och nu måste jag skärpa mig, kontrollen ska ligga i ett blöthål i kanten på myren, men inte hittar jag den, ska jag fortsätta lite mer åt öster eller, jag hör hur någon kommer upp bakom mig och jag kan inte låta bli att ropa
- Vet du vart vi är?
Jag får inget svar, jag försöker igen, den här gången lite högre.

- Vet du vart vi är? 
Fortfarande inget svar och jag känner mig frustrerad och förbannad, satans elitfantom som inte kan hjälpa en stackars vilsen motionär, typiskt. Hur kan man vara så egotrippad att man inte har tid att förbarma sig över en medtävlare, ett par sekunder av ett liv.
Jag känner att jag får svårare att koncentrera mig, tankarna flyr iväg, undrar om det är gott om svamp i det här området.
- Charlie, har du kommit vilse eller sitter du bara och vilar dig?
Jag väcks ur mina tankar och upptäcker att Arne, min klubbkompis och tränare för ungdomarna står och pratar med mig.
- Va?
- Sitter du och tar igen dig eller har du sprungit bort dig?
- Öhh, jag tror jag är lite ur kurs.
- Vilken kontroll är du på väg till?
- 13, näst sista, skall vara 141.
- Då har vi samma kontroll med andra ord, kom.
Ställer mig upp, vatten, vatten, känner mig torr i munnen och ett fruktansvärt sug efter vatten, vatten, att man kan bli så törstig när man inte har något vatten, lite stelt känns det också i benen när vi börjar springa.
Jag kan inte låta bli att beundra Arnes spänstiga stil, så lätt han tar sig fram, fjäderlätt, likt en älva som dansar över ängen medan jag själv känner mig som ett otympligt kassaskåp.
- Har det gått bra idag?
- Nää, jag bommade på tolvans kontroll, annars känns det bra, ja förutom
- När jag träffade dig vid myren menar du?
- Ja.
- Hur kunde du hamna där?
- Kontrollen skulle ligga i kanten på myren.
- Nä, nä, i kanten av ungskogen, det är ett grönt område.
Oj vad pinsamt det känns, grönt är ungskog och tätt, blåstreckat är blött, hur kan jag blanda ihop så enkla saker, här skulle jag vilja kunna trolla bort mig men
- Varit ute länge eller?
En snabb titt på klockan och jag inser att jag varit ute i
- Ungefär 76 min, svarar jag med andan i halsen.
- Vi har funderat på att köra en nybörjar kurs för vuxna till vintern.
Menar han att jag som redan kan men bara har haft lite oflyt skulle delta i det, eller vad menar han?
- Du skulle kunna vara med på den om du vill.
Nu känner jag rödfärgen tränga fram på kinderna, hettar lite lätt, menar han att jag inte kan och han ska vara min kompis, jag känner mig förnedrad.
- Här är kontrollen.
Redan framme, utan att jag kollat på kartan, fort har det gått, han är säker våran Arne
- Då har vi bara sista kvar eller?
- Jo,
Tror inte att jag orka springa, benen känns blytunga och hjärtat slår hårt, jag försöker ta rygg på Arne, men avståndet växer och snart är jag själv, helt övergiven, bara skogen runt omkring  och jag anstränger mig till det yttersta för att hålla benen i rörelse.
Jag ser sista kontrollen, kommer fram och nu är det bara en transportsträcka kvar och jag måste stanna upp för att hämta andan.
Har jag verkligen så här taskig kondition, kanske influensa på gång, har känt mig lite krasslig de senaste dagarna när jag känner efter. Snart, snart har jag vattenflaskan i min hand och låter vattnet flöda ner för
                                                                                              Forts s.3